Drevdagen Drevdagens historia

Drevdagens historia

Drevdagen

Från urminnes tider har trakten kring Drevdagen besökts av kringströvande jägare och fiskare. Stenåldersboplatser, fångstgropar m.m. vittnar om ett tidigt intresse för bygden. Det var dock först 1814 som de första nybyggarna slog sig ner här, med utsikt över sjön Drevagen med gränsfjället Härjehågna i bakgrunden - en vy, inte olik den i hembyn Heden.

Det är nämligen från Heden den första familjen kom. De tog besittning Hedens egna urskogar - den vidsträckta Drevdalsskogen. De följdes snart av flera nybyggare, alla tillsammans med sin blygsamma men livsviktiga uppsättning boskap. Ty även om jakt och fiske kom att förbli viktiga inslag i försörjningen, låg tryggheten i det levande förrådet i ladugården.

För att klara djurbesättningen genom en lång vinter, krävdes ett rejält förråd av foder. Detta samlades in under sensommaren, främst från myrar, som genom uppdämda bäckar eller åar, sattes under vatten under växtperioden och fick starren att frodas. Sådan myrslätter fanns det gott om, särskilt omavstånden inte förskräckte. Man vistades borta avsevärda tider under skördeperioden och bodde då i slogbodar eller slätterkojor. Den grova starren bars ihop och lades med en speciell teknik upp i breda och imponerande hässjor, som klarade både väder och vind, tills de kunde köas eller på en så kallad skidkälke dras hem på första snöföret. Var fodret av fin kvalitet, t.ex. ängshö, måste det få torka innan det bars in i de något glest timrade ladorna.
Drevdagen
Med hänsyn till myrslogarnas stora betydelse skedde efter hand som bosättarnas antal ökade, en strikt uppdelning dem emellan av de mest åtrådda, oftast namngivna skördeplatserna. Det kom också att utvecklas en ganska livlig handel med slogar som uppmätta i så kallade lassland, skrevs in i köparens fastebrev.

Det behövdes emellertid inte så många kreatursbesättningar i byn, förrän det ganska trögväxande sommarbetet i skogen skulle bli otillräckligt och tvinga hjordarna till allt längre dagsutflykter. Botemedlet hetta fäbodar. Redan under 1800-talet anlades ett antal fäbodar, på behörigt avstånd från fast bebyggelse, gärna närmare fjället.

Här kunde fäbodjäntan garantera en värdefull produktion av smör och ost för den stundade vintern. Själva fäbodvallen röjdes nödtorftigt upp. Mängder av sten kördes bort eller rösades upp, så att man kunde odla och ta till vara all den värdefulla gödseln och få ännu ett välkommet fodertillskott att stuva in i fäbodens lada. Höet kördes sedan hem med häst och släde på förjulsvintern, medan produktionen av smör och ost klövjades hem på hästryggen i samband med "bufföringen" på hästen.

Kartritarna har tappat dessa små kulturoaser, så vi hittar lätt sådana namn som Röskåsen, Fågelåsen, Fredriksbygget, Brunnsätern, Id Persätern och Lekåsen, alla med sin säregna uppkomst och historia.

Att "bruka skogen" innebar från början att jaga och fiska. De oräkneliga trädens nytta inskränkte sig till byggnadsvirke och bränsle. Det var därför revolutionerande i bygdens näringsliv, då skogen i 1800-talets senare hälft kunde ge utdelning genom avsalu till sågverken. Samtidigt inträdde emellertid staten på arenan och gjorde anspråk på skogarna i Särna-Idre. Via skogsstyrelsen manipulerade man först åt sig fem stora kronoparker och kunde sedan med hjälp av storskiftet lägga beslag på lejonparten av kvarvarande skogarna.

Utan att gå in på de första skogsarbetarnas slavliknande villkor, kan vi konstatera att den nya verksamheten satte sina spår där. Själva avverkningen sköttes nog med största omsorg, så till vida att endast de "fullmogna" träden föll för yxan. Detta system möjliggjorde att skogsdrivningar kunde övergå samma trakt med ganska korta intervaller. Det föll sig då naturligt att på strategiska ställen timra upp och underhålla kojor för huggare och körare, samt stallar för hästarna. Oftast kom de att läggas nära något vattendrag, dit virket skulle forslas.

Eftersom vattenvägarna erbjöd det enda tänkbara transportsättet för virket ut ur skogen, kom Flottningsföreningen tidigt att bli en arbetsgivare att räkna med. De byggde ett stort antal dammar, som samlade smältvatten till lämplig tidpunkt under flottningen. Drevdagsdammen, t.ex. stod färdig att avprovas våren 1900. Då låg på Dammbäcken, från Kallsjön och nedåt, c:a 40 tusen timmer, som programenligt slussades genom den nya dammen. Men flottningsföreningen uppförde också egna flottarkojor och dammvaktarbostäder. De lät rensa vattendragen från hindrande stenar, de byggde ledare av trä eller sten, där virket ville ta genvägar in i skogen.

I och med att de flesta ägde hästar, kunde jorden läggas under plogen i ökat tempo. Gödselspridare, slåttermaskiner m.m. underlättade arbetet och minskade samtidigt beroendet av den tunga myrslåttern. Skogsarbete, jordbruk och boskapsskötsel kompletterade varandra och skapade t.o.m. en antydan till relativt välstånd i bygden, åtminstone ett par decennier framåt efter kriget.

Inne på 60-talet skulle emellertid skogsbruket rationaliseras. Mekaniseringen kom i ropet, och endast ett fåtal helårsanställda skogsarbetare behövdes. Eftersom jorden och boskapen inte ensamma täckte som försörjningsgrund, slogs det invanda livsmönstret sönder och det första utflyttningsvågen var ett faktum. Samtidigt härjade storstadsoptimismen som ett hjärnspöke.

Arbetsförmedlarna m.fl. jagade som besatta arbetskraft i glesbygderna och drog sin inte för några metoder att få iväg folk i riktning mot storstadsregionerna. Där fanns ju arbete, service, ja allt man kunde önska sig. Kanske allt utom trivsel. även Drevdagen tilltygades av hela raden glesbygdsattacker: utflyttning, sviktande underlag för skola, post, affär, uteblivna kommunala satsningar o.s.v.

Drevdagen var ändå en av många som vägrade "finna sig i utvecklingen". Tappra försök att låta byn överleva gjordes. Byskolan har t.ex. gjort mycket för Drevdagen (Läs mer). År 1988 beslöt byborna förverkliga en lanthandel. Man bildade ett bykollektiv och köpte en nerlagd, komplett affärsbyggnad i Härjedalen. Ett arbetslag av frivilliga bybor monterade sedan ner bygnaden, körde den till Drevdagen och satte upp den igen, allt under loppet av en välutnyttjad semestervecka. Den gamla lanthandeln är idag byggnaden där restaurang Fjällbjörken är etablerad.

Källa: Drevdagsbladet nr 1-4 år 1996




Drevdagens friskola